Resterna av min stackars rabarber |
Om om att odla där man står. Eller bor. Fast man bor i stan. Och har en balkong som är alldeles för liten för det egna odlingsstorhetsvansinnet som infinner sig varje vår. Så jag frågade hyresvärden om jag inte kunde ställa två pallkragar på den vildvuxna baksidan mot berget. Nordvästsluttning med tunn grässvål och knöggligt berg. I bostadsområdet Landala i centrala Göteborg. Och det fick jag. Nu är jag i startgroparna på andra odlingsåret. Och där börjar bloggen.
torsdag 24 maj 2012
Tjuvar, vandaler, barbarer...sketongar!
I morse när jag kom för att se om min odling var all rabarber borta. Jag menar all rabarber! Det var ett ganska stort stånd. Jag hittade lite spår av rabarberblad och rabarberskal i närheten. Min första fundering var om något djur kunnat åstadkomma detta men nej, jag hade lite svårt att se framför mig ett rådjur eller en hare som drar upp alla stjälkarna, knipsar av bladen och sedan skalar rabarbern. Misstankarna vändes snart mot Franska skolans elever som ,sedan lekplatsen "Snäckis" blev en byggarbetsplats i vintras, har huserat varje rast på och runt gräsmattan utanför mig. Mina misstankar besannades när jag på eftermiddagen hörde barnröster från odlingen "nej, dom går inte att äta än, de är inte mogna". Jag stack snabbt ut huvudet genom fönstret och hojtade åt dem att ge tusan i min odling. Jag frågade dem om de var de som hade tagit rabarbern igår men nekandet kom blixtsnabbt " nej, det var tvåorna, vi går i ettan". I morgon är det jag som tar ett snack med lärarna eller rektorn. Skitungar skall hålla sig borta!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
ja,det är ju för tråkigt.Kanske du kan bjuda in barnen istället och berätta om hur det är att odla i staden och varför du gör det.En lektion i naturen(gröna) kan väl ingen säga nej till.Skapa intresse för odling från barnen....!
SvaraRadera